Efter ortorexi är det som att alla känner att de har ett behov av att kommentera ens kropp. Det är som att det liksom legat och bubblat inom dem och nu, när man gått vidare, måste de säga sitt. Ett brutalt tydligt exempel fick jag till mig så sent som ikväll. Kom hem från träningen, nyduschad och trött. När jag sätter mig ner är det bara jag och mamma vid bordet och då bubblar det till inom henne "du ser jättebra ut nu, stark och väldigt vältränad. Men du, det räcker väl nu? Du vill väl inte bli någon Magnus Samuelsson?". Reaktionen var först att det var en komplimang så jag muttrade väl något i stol med jaha, kul... Och log lite, inget mer med det. Sen började jag fundera över varför hon la till det där med att "det räcker", jag förstår att hon är orolig för hon känner mig och hon vet att jag är extremt envis pch gärna gör något till 110%. Men det var ingen oro i rösten, det var mer med en betraktelse och snarare avsmak när hon jämförde mig med en av Sveriges starkaste män. Jag älskar att träna och se resultat, men det har inte längre samma betydelse och är inte den centrala delen i mitt liv. Men vad är det som säger att någon annan har rätt att bestämma vad som är rätt för mig och min kropp? Mitt mål med min styrketräning är att bli starkare. Från och med ikväll är det inte lika roligt att komma hem och berätta att det gick skitbra på gymmet och att jag blivit starkare eller att på skoj skull spänna sig mot pappas armar. Det blir så när en sådan kommentar kommer från någon som står en så nära, den slår otroligt hårt och bränner sig fast. Vill ge ett tips: tänk efter före ni kommenterar någon annans kropp.